Gemensamma krafttag för skolan

Skolan är grunden för samhällsbyggandet och tillhör de frågor som ofta anses viktiga för väljarna inför de val som avgörs vart fjärde år men också alltmer under valperioderna. Detta valår utgör inget undantag och vi Folkpartister noterar med glädje att många partier redan annonserat sina ambitioner kring skolan.

Folkpartiet tillsammans med samarbetspartier har länge drivit skolfrågorna nationellt och i Karlskrona. Vi behöver säkert inte upprepa införandet av ett antal reformer som införts under senare tid alla med syftet att ge våra elever och studenter en god grund att stå på. Vi noterar att såväl Moderater som Socialdemokrater för fram satsningar på skola med ett antal olika förslag som alldeles säkert kommer utveckla skolan än mer och som i många delar faller väl inom ramen för vad vi Folkpartister har drivit och driver framöver. Genom de hittills presenterade förslagen från flera partier ser vi nu möjligheterna att i Karlskrona göra en bred överenskommelse över partigränserna  genom en Skolöverenskommelse 2.0 som en fortsättning på tidigare genomförda förhandlingar.

Med en fortsatt Alliansregering kan vi räkna med fortsatt och utvidgat statligt stöd kring satsningar inom området och lokalt i Karlskrona vill vi gärna fokusera på de allra viktigaste insatserna för en fortsatt utveckling av de olika skolformerna. Våra prioriteringar börjar i klassrummet och vad som sker där. Vi är medvetna om att elever och deras förutsättningar är olika varför vi vill fortsätta med resursförstärkningar och en resursfördelning som bygger mer på behov vid olika skolor än en skolpeng lika för alla. Vi menar allvar med vår strävan att bygga starka skolor oavsett var eleverna bor och oavsett vilken bakgrund de har och oavsett vilken skola man väljer. För att lyckas behöver vi också uppmärksamma den allra viktigaste resursen eleverna möter nämligen lärarna. För oss Folkpartister handlar det då om kompetensutveckling och löneutveckling. Bägge delarna har påbörjats i Karlskrona genom dels det vi kallar Undervisningslyftet där ett stort antal lärare nu är mitt uppe i moderna studier och fördjupningar inom vitt skilda områden inom pedagogiken. Vi har också inlett en satsning , med stöd från regeringen, på en ordentlig lönesatsning på lärarkollektivet och ser gärna att även denna del kan fortsätta. Målsättningen bör kunna vara att sträva efter löneförhöjningar på upp till 5 000 kr mer i månaden för alla. Vi inser vikten av rimliga arbetsförhållanden för alla personal och inte minst för våra rektorer och förskolechefer och vi vill därför öka resurser och möjligheter för dessa att arbeta än mer med elever och mindre med administration.

För att lyckas med detta är vi övertygade om att en överenskommelse över partigränserna måste göras och ser fram mot att detta går att genomföra.

Vi anser att det är betydelsefullt att som resultat av en sådan uppgörelse skapa stabila spelregler över tid för våra elever , deras vårdnadshavare och för vår personal.

Om vi inte vet vart vi ska är det ingen idé att skynda sig

Kanske några känner igen rubriken? Nalle Puh har i många år, genom sin far Alan Alexander Milne, haft sina egensinniga tankar om livets alla kringvägar och irrfärder. Ibland har jag själv stött på Nalle Puh och funnit förtröstan i många av hans tankar. Mitt uppe i en valrörelse och med skolan högt på dagordningen

kommer jag att tänka på Puh.Jag funderar också på dessa ord som möjligen blir än mer relevant om än i motsats till rubriken ”Det bästa är att veta vad man letar efter innan man början leta efter det.”  Varför dyker just dessa tankar och Puhförnuftiga ord upp just nu undrar ni säkert?  Som Folkpartist och med skolfrågorna som huvudfråga är jag mycket nöjd och stolt över att min partiledare Jan Björklund, tillika Utbildningsminister har tillsatt ett UtbildningsVetenskapligt råd bestående av ett antal forskare med ett brett samlat kunnande. De flesta områden från nationalekonomi via etnologi till pedagogik finns representerade och mina förhoppningar på det samråd som ska ske gentemot regeringen i skolfrågorna är mycket höga. Av en tillfällighet har jag redan tagit upp en av de ingående i rådet hjärnforskaren Martin Ingvar och hans tankar kring Kunskap och Färdighet. Till min stora förtjusning hittar jag också ett spännande inlägg från Jonas Frykman, professor i etnologi, som också ingår i det Utbildningsvetenskapliga rådet. Frykman intervjuas  i Lärarnas tidning! och rubriken lyder ”Skolan har blivit ett terapeutiskt rum”. Den nyfiken läsaren klickar naturligtvis på denna länk och upptäcker ett antal mycket spännande tankar från professorn. Låt mig ändå ta med en av dessa tankar: ”Under 1960-talet började man säga att skolan skulle vara mer fostrande. Genom att göra skolan till ett andra hem skulle vi kompensera för att alla inte har en bra familj. Tanken är så vacker att man blir tårfylld, men vägen till helvetet är som bekant kantad av goda intentioner. Och med de allra bästa intentionerna sköt beslutsfattarna sig själva i foten. Skolan kan inte ta ett föräldraansvar ­eller fostra goda samhällsmedborgare. Vem bestämmer vad det är förresten? Förr skulle eleverna bli Något, nu ska de i stället bli Någon. Egenskaper står i fokus snarare än kunskaper, samtidigt som skolan säger till eleverna att de duger som de är.”

Oändligt mycket finns att säga om dessa tankar, vilka jag i stora stycken delar.

Vad tycker du?

Forskning eller Populism kring skolan

Som vanligt när skolan är aktuell känner sig alltfler manade att yttra sig och särskilt under ett valår. Allt från internationella forskare till tyckare utan insikt i dagens skola.  Här kommer ett inlägg från en av mina partikolleger. Med Per Altenbergs godkännande publiceras det här och därmed är han Gästbloggare hos mig. Jag tillåter mig att redigera en aning vilket framgår i nedan text.

”Regeringens skolpolitik får kritik från oppositionen och går ut på att besluten har svag forskningsanknytning. Låt oss granska den anklagelsen. Det är ett rimligt krav på politiken att den svarar mot de huvudsakliga problem som forskningens identifierar. Vilka är då de viktigaste budskapen i aktuell skolforskning och hur ser regeringens svar på dessa ut? 

1. Lärarnas betydelse för elevernas kunskaper

Inget annat budskap är så entydigt inom skolforskningen. Regeringens politik för att svara upp mot kunskapen om vad som är viktigast kan inte heller ha undgått någon. Reformerad lärarutbildning, höjda lärarlöner, mindre administration, “lärarlyft, “mattelyft”, “läslyft” osv. för att höja kompetens och stimulera ämnesdidaktisk utveckling, statushöjande åtgärder som lärarlegitimation, ekonomisk stimulans för att fler ska välja naturvetenskapliga ämneslärarspår osv. osv.

När Folkpartiet och Jan Björklund startade diskussionen om statliga anslag för att höja lärarlönerna var i princip alla emot. Argumentet var att staten inte ska lägga sig i något som är ett ansvar för arbetsmarknadens parter. Idag börjar det vända. Dels har vi fått de statliga lönepåslagen.” I Karlskrona satsar vi parallellt med lokala löneökningar också. ”Denna inriktning på politiken är tveklöst forskningsbaserad. Idag är fler partier inne på samma linje, men Folkpartiet är garanten för att den ska upprätthållas över tid när fokus för den politiska debatten flyttas bort från skolan.

2. Bedömning och återkoppling

Inom forskningen råder det en bred enighet om betydelsen av bedömning och återkoppling för ett gott resultat (Ur den utredning som utvärderar regeringens skolpolitiska reformer – ”Det tar tid”)

Flera reformer har genomförts i detta syfte, däribland tydligare mål i den nya läroplanen, nationella prov i årskurs 3, 6 och 9, tidigare betyg och fler steg i betygsskalan.

3. Lärarledd undervisning

När det gäller andelen lärarledd undervisning (“katederundervisning”) i klassrummet är forskningen inte fullt så entydig som när det gäller t.ex. lärarnas roll generellt. Totalt sett får dock sambandet mellan en låg andel lärarledd undervisning och försämrade resultat i Sverige anses så starka att det vore konstigt om politikerna inte reagerade. Peter Fredriksson och Jonas Vlachos drar följande slutsats (sid 19)*

Vår uppfattning (som även har visst forskningsstöd) är att den höga andelen eget arbete är ett problem i svensk skola

 

4. Arbetsro i klassrummet

Återigen handlar det närmast om en självklarhet med entydigt stöd i forskningen, inklusive PISA-utvärderingen. Trots det förekommer det i svensk samhällsdebatt märkliga invändningar mot regeringens förtydliganden av den nya skollagen i det här avseendet och den nyligen tillsatta utredningen med motsvarande uppdrag. En vanlig invändning är att säga att ”läraren inte skapar lugn och ro i klassrummet genom att beslagta mobiltelefoner eller visa ut elever”. Nej, det får man verkligen inte hoppas är huvudstrategin men poängen är ju att lagstiftningen måste täcka alla tänkbara scenarier som kan uppstå i ett klassrum så att läraren vet med sig att hen har lagen på sin sida. Att det inte alltid är glasklart fick vi veta så sent som för en vecka sedan då tingsrätten i Lund slog fast att lärare har rätt att fösa ut en elev ur klassrummet som stör undervisningen utan att riskera att hamna i domstol för det. Barn- och elevombudsmannen delade nämligen inte den tolkningen av lagen.

5.  Fokus på tidiga insatser för att nå målen

Ännu ett återkommande budskap i forskningen är vikten av tidiga insatser för att eleverna ska nå målen. Återigen kan regeringens politik knappast missförstås. Tidigare skolstart, lågstadielyftet, mål för läsförståelse i årskurs ett, läsa-skriva-räkna-satsningen med fokus på de tidiga skolåren och nationella prov i trean svarar alla på ett eller annat sätt mot just detta budskap i forskningen. 

Skolutveckling i Karlskrona

Internationella, nationella och lokala rapporter kring skolan dyker upp med allt kortare mellanrum och inspirerar många debattörer att dra slutsatser och komma med förslag kring hur skolan kan utvecklas. Vi Folkpartister och tillika socialliberaler deltar gärna i debatten med lång erfarenhet av skolfrågor.

Lokalt i Karlskrona har vi nu ansvarat för skolorna i snart 8 år och har ambitionen och kunskapen att ta detta ansvar i ytterligare minst 8 år. Väl medvetna om att man kanske inte vinner nya val på gamla meriter vill vi dock peka på några delar av det vi hittills uppnått.

Aldrig någonsin tidigare har så mycket investerats i förskolor, skolor och gymnasier på de år vi Folkpartister, tillsammans med våra fyra samarbetspartier, haft ansvaret.           En kraftig utbyggnad av antalet förskolor har genomförts. Johannesberg, Ryttareliden och uteförskolor har bland annat tillkommit. Renovering av Rosenfeldtskolan, Tullskolan, Vedebyskolan, Rosenholmsskolan, Sturkö skola och just nu Holmsjö skola är några andra exempel.

Vi noterar ödmjukt att det går att hitta blocköverskridande överenskommelser kring skolfrågor och tackar Socialdemokraterna för detta samarbete. Vi är övertygade om att fler breda överenskommelser kan göras framöver inte bara inom skolfrågorna.           Tillsammans utfäste vi att vi vill bygga och utveckla starka skolor i vår kommun och att alla elever ska få en fullgod utbildning och undervisning oberoende av var de bor.Denna utfästelse gäller och vi vill fortsätta våra satsningar på kompetensutveckling av personal med den Sverigeunika satsningen som just nu pågår i samarbete med Jönköpings högskola där över 100 lärare studerar och forskar med utgångspunkt från sina egna förutsättningar och intressen.

Aldrig någonsin tidigare har resurser till förskolor, skolor och gymnasier varit större än i år 2014. För förskolan har vi inlett resursförstärkningar riktade mot de lägsta åldrarna med syftet att minska antalet barn per avdelning. Detta vill vi fortsätta med de kommande åren.  Förutom att vi tacksamt tar emot statliga resurser för löneökningar till våra lärare har vi i Karlskrona tillfört ytterligare resurser avsedda för löneökningar. Detta vill vi fortsätta med de kommande åren. Allt vi gör och vill göra bygger på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet vilket innebär att vi har stort förtroende för professionen och vill verka för att skapa så goda förutsättningar som möjligt för att kunna fortsätta bygga starka skolor för våra barn och elever.

Blockpolitik gynnar inte Skolan

Med skärpa och nyans skriver Helena von Schantz kring skolan. Eftersom jag näppeligen kan skriva detta bättre låter jag Er ta del av dessa kloka ord.

OBS Helena är tillfrågad och medverkar gärna som gästbloggare här. För att inte tynga föör mycket reducerar jag texten något.

För er som blir nyfikna på Helena finns hennes originalblogg här.

” Skolan är så uppenbart en fråga som både är underordnad den politiska tuppfäktningen och favoritföremål för den. Det gör mig frustrerad och bedrövad. Det sista vi behöver är fler bittra strider om skolan, det nästsista vi behöver är valtaktiska floskler om skolan.

Välstånd, demokrati, mänskliga rättigheter, tolerans, kultur– allt det hänger på god och likvärdig utbildning. Skolan är därför viktigare än all partipolitik och jag är beredd att hurra och strö rosor vem som än genomför kloka reformer och får våra barns framtid på rätt köl. Men jag tror inte att något parti eller någotdera blocket kan klara av det konststycket. Vi kan helt enkelt inte få ordning på skolan så länge det pågår en dragkamp om den. 

Här har vi en orsak till att jag retade upp mig på Tobés artikel om moderaternas ”forskningsbaserade skolpolitik”. Den bottnade varken i forskning eller i övertygelse, utan i politisk nödvändighet. Det är valår, skolan är den fråga som intresserar väljarna mest, M har behov av att både vrida ledartröjan av Jan Björklund och av att ta vind ur de socialdemokratiska seglen.  

 

Visst vill politiker gärna ha en bättre skola, men viktigast är att övertyga så många väljare som möjligt att rösta på det egna partiet. Därför en hophafsad artikel full av floskler från Tobé. Därför sågar Baylan Björklunds skolkommission trots att det var precis en sådan S från början efterlyste. Därför ägnar sig Fridolin åt vidlyftiga och populistiska löften snarare än åt dialog och sådant som verkligen kan få skolan på rätt köl. Jan Björklund då? Han föll i flera gropar när Pisa-resultaten först kom: ”Det vi ser nu är frukterna av S katastrofala flumskolpolitik, vi har gjort allt rätt, vänta bara tills atlantångaren får upp farten”. Men efter den första chocken tycker jag att han har skött sig väl. Självrannsakan och tal om delat ansvar har ersatt höttande pekfinger. De yviga gesterna och löftena har uteblivit. Jag gillar också att den svenska skolan ska utvärderas av en oberoende, opolitisk skolkommission. Blockpolitiken är i så hög grad en del av problemen med den svenska skolan att det är svårt att se en lösning så länge politiker deltar i analysen. Behovet av att rättfärdiga den egna politiken och skjuta det andra blockets politik i sank är helt enkelt för stort.

 

Varför har skolan blivit ett slagträ just i Sverige? Det ser ju faktiskt inte alls ut så i andra länder. Jag riskerar att låta tjatig här, men så här illa går det utan systematisk, oberoende mål- och resultatuppföljning. När det inte finns något facit är det lätt att slänga sig med floskler och ogrundade frälsningsläror och teorier.  Här har jag svårt att förstå alliansens agerande. Atlantångare i all ära, men hur svårt och tidskrävande hade det varit att dra igång med centralrättning av nationella prov?  Jag känner inte till något annat land som inte har en systematisk uppföljning av kunskapsresultaten. Lägger man till det att vi har en knivskarp konkurrens om elever där betyg och provresultat är lockbeten blir bristen på oberoende kontroll av kunskapsresultat närmast kriminellt oansvarig.

 

 Skolverket utredde den här möjligheten härom året och fann centralrättning vara en dyr och svåradministrerad reform. Det ter sig också absurt i mina ögon. Dubbelrättning prövar lärarnas bedömningsförmåga och innebär samtidigt kompetensutveckling i bedömning och rättssäkerhet för eleverna. Utan dubbelrättning är centralrättning en kännbar minskning av lärarnas arbetsbörda och därmed till gagn för undervisningskvaliteten. I Finland klarar man sig med studentexamen och de prov som ingår i de utvärderingar som ersätter våra skolinspektioner – men där har man å andra sidan alltid haft centralrättade prov, där finns inte konkurrens om elever och där har man dessutom fler vägar till universiteten – antagningsprov, studentbetyg och slutbetyg.

 

Ytterligare en orsak till politiseringen är att vi ersätter systematisk och fortlöpande skolutveckling, dvs små försiktiga steg som fortlöpande utvärderas, med jättekliv ut i det okända – gärna åt många håll samtidigt och i allmänhet utan att fråga efter resultaten. Varför en helt ny läroplan med pompa och ståt vartannat decennium? Det vettiga vore väl att fortlöpande göra mindre justeringar i dialog med ämnesföreningar, andra konstellationer av berörda lärare och universitetsinstitutioner. På så vis skulle man både hålla läroplanen aktuell, levande, känd och förankrad. Varför i ett slag införa den mest långtgående friskolereformen i världen istället för en stegvis reform med möjlighet att utvärdera och justera vid varje steg? En extrem decentralisering istället för en försiktig övergång från statligt ansvar till ett övervägande kommunalt sådant?

 

En orsak är att mellanmjölkens och ordet lagoms förlovade land har ett sjukligt behov av att utmärka sig, vara annorlunda. Vi ska helst vara först, bäst och vackrast och har svårt att förhålla sig till andra länder som jämlikar. Fortfarande idag heter det att vi ska ha världens bästa skola. En flera decennier gammal målsättning som har varit ungefär lika framgångsrik som USA:s krig mot narkotikan.

 

Men det viktigaste skälet är blockpolitiken. Halva folket ska med jämna mellanrum köra över den andra halvan. Istället för kompromisser och breda överenskommelser har man i båda blocken valt att veva atlantångaren så långt åt vänster respektive höger man mäktat med under sin tid vid makten.  Ur det perspektivet har vi inte mycket att förebrå Jan Björklund. De dumheter vi lider av är tidigare regeringars arv. Problemet med de nuvarande skolreformerna är inte att de är felaktiga utan att de är otillräckliga. De ter sig närmast som en kombination av att bota benbrott med plåster och att stänga stalldörren när hästen redan har rymt.  Huvudmännen följde inte de förra styrdokumenten och de följer inte de nuvarande. Det lönade sig inte för lärare att göra rätt förr och det lönar sig heller inte nu. Elever får fortfarande betala priset för ett korkat skolval själva. Någon garanti för att man undervisats av behöriga lärare, har täckning för sina betyg, har fått den undervisning man har rätt till erbjuds inte. Jag och min lärarmake har låtit våra barn välja endast mellan kommunala skolor och har ändå andats ut först när våra barn lyckats på universitetet – dvs när vi har fått facit på att det fanns täckning för deras betyg. När jag bodde i Finland trodde jag att det var så bara i utvecklingsländer.

 

Istället för att detaljstyra med inspektion, dokumentation och en uppsjö nationella prov lärarna rättar bäst de kan, vill och gitter borde staten målstyra med systematisk uppföljning och rätt incitament. Studentexamen, centralrättade nationella prov, statliga elev- och lärarutvärderingar och kontroll av faktisk trygghet, hellre än kontroll av likabehandlingsplaner.

Som lärare behöver jag inte vänta på att tillräcklig tid har passerat för att veta om dagens reformer är tillräckliga. Det lönar sig fortfarande inte att sätta undervisning före dokumentation, att sätta rättvisande betyg, att ta ansvar för sin egen utbildning eller fortbildning, att ingripa mot mobbning och trakasserier eller att hjälpa och stötta sina kollegor. Incitamenten leder fel, målstyrning saknas, huvudmännen maskar och de politiska blocken … deras företrädare och ledare käbblar vidare.

 

 

Det man kan begära av de politiker som debatterar skola är att de har fokus på skolan – inte på partiet, spinndoktorerna och statistikbyråerna. Att de talar om skolan när de har något att säga, inte när det är valtaktiskt lämpligt att göra det. Att de säger vad de tycker, tror och vill – inte det som är taktiskt, väljarfriande eller ägnat att få ett annat parti att framstå i dålig dager. Att de samarbetar och försöker hitta breda överenskommelser. Att de inte snor idéer av varandra utan talar om när de tycker att ett annat parti har en poäng – även om det är ett parti från andra sidan stängslet. Då kan vi långsamt börja röra oss mot en bättre skola. Då kan kanske vartefter våra elever bli vinnarna – snarare än det ena eller andra blocket. 

Media: Expressen: Anna Dahlbergs ”Sverige i en ding, ding värld”,  S:Skolpolitik bortom förnuft och känsla – även den i Expressen, Repliken: Sluta hyckla, S och M:s skolpolitik är lika, ”

Inväntar 2014

Det gångna året har inte varit mer turbulent än föregående år om jag tänker till och har is i magen. Möjligen kan man säga att jag blir mer och mer luttrad och besviken över en del yttringar i omgivningen. Samtalstonen på det som kallas Sociala medier blir gradvis alltmer Asocial. Den ”allmänna” debatten, ofta med understöd av massmedia. blir alltmer ytlig och fragmentiserad. Det politiska ”livet” blir alltmer oförutsägbart och tappar alltmer logiken om det nu funnits någon. Allt oftare funderar jag på vilka drivkrafter som finns i att engagera sig i samhällsdebatten i allmänhet och i politiska församlingar i synnerhet. Röstmaximering, triangulering, prestige, maktkamper och brist på holistisk syn breder ut sig vilket rimmar dåligt med det förtroende politiker bör och ska förvalta seriöst. 

Trots detta är jag Stolt och Nöjd så här långt med mitt privatliv, politiska liv och med mitt företagarliv.

Jul- och Nyårshelgen har givit mig glädje, avkoppling och lust till nya engagemang och initiativ det kommande året.

Det kommer Mera efterhand.

PISA eller SCB kring skola

De svepande skrivningarna från ledarredaktören i Sydöstran börjar nu wobbla betänkligt. ”Skolan sjunker allt djupare och våra 15-åringar tappar kunskap” Som avslutning anför redaktören ”fakta”. Några blygsamma påpekanden. En journalistisk dygd anses vara att objektiv redovisa fakta, till skillnad från begreppet subjektiv fakta. En annan dygd är att pröva faktabegreppet med begreppet falsifiering. Kanske Bülow själv och läsarna bildar sig en egen eller annan uppfattning av nedan? Här kommer iaf ett försök till klarläggande. Våra 15-åringar tappar kunskap : Vilka 15-åringar och hur många är ”våra”? Fakta: 4 500 elever (5% av samtliga) har testats i PISA. Skolan sjunker allt djupare. Fakta: SCB nyutkomna integrationsrapport redovisar utvecklingen för samtliga miljontals elever i alla ämnen i årskurs 9 mellan åren 1998-2011 och visar att meritvärdena i grundskolan har ökat oavbrutet. Under perioden 1998-2011 har mig veterligen Sverige varit begåvad med ett antal regeringar och skolministrar vilka samtliga medverkat i dessa resultat. Som avslutning en inte obetydlig positiv rapport : Sverige ligger i topp när den första internationella undersökningen av vuxnas färdigheter (PIAAC) presenterades.
Sverige ligger över genomsnittet för de deltagande länderna i läsning och räkning och högst när det gäller andelen med goda kunskaper i att lösa problem via IT/dator. Endast fyra länder ligger över OECD-genomsnittet inom alla tre kunskapsområden; Finland, Nederländerna, Sverige och Norge. Det gaur som jag brukar säga!

Klåfingrig populiSm

Återigen kommer aningslösa förslag om hur skolan ska ledas och utvecklas. Det mesta i denna fråga finns redan på plats och används, tillämpas och utvecklas förhoppningsvis hos alla huvudmän som idag finns. Ibrahims förslag tyder på bristfällig insikt om de regelverk som redan finns inte minst en reformerad Skollag.  Varför inte läsa på i skollagen 2 kap 9-10 §§ och sedan tillämpa detta?

Ingen annan offentlig chefs- eller ledarskapsfunktion regleras så tydligt i någon annan lagstiftning än Rektors uppgift och ansvar i nuvarande Skollag  vad jag hittills läst mig till. Med en tilltro till chefsrollen och tillämpning av dessa lagskrivningar har rektorer självklart rätten att organisera sin funktion och att delegera bort budget och administration.  

Ständigt detta petande i en av de allra viktigaste tjänster Sverige har idag nämligen Rektor.  Vilken annan jämförelse som helst skulle uppfattas som aningslöst och provocerande. Hur skulle det se ut om vi började peta i Chefsortopeden eller Chefskirurgen och hade politiska synpunkter på hur organisation och ledning syftande till att ett knä ska opereras eller hur en kärlkransoperation ska utföras? 

Låt oss alla sansa oss och sträva efter att i stället återupprätta förtroende och tillit mellan de olika ansvarsnivåerna i ledning och styrning av skolan. I Karlskrona driver jag dessa frågor energiskt inte utan missnöje bland mina politiska bröder och systrar.

Varför inte ta intryck av denna rapport bland många? 

Skol SM har inletts

Ett antal månader framöver kommer valrörelsen att bedrivas allt mer intensivt mot den 14 september  supervalåret 2014. Jag deltar naturligtvis i denna rörelse och med nya kläder på bloggen kommer inlägg att publiceras framöver.

Deltagarna ställer upp i ett fåtal grenar varav tidigare Betyg just nu är huvudgrenen tätt följd av tidigare start i förskola med ännu fler i förskola.    En ögonblicksbild i dagstidningarna  ger en bild av dagsformen i de deltagande lagen. Så här tycker MP om läsa skriva o räkna. Pricksäkert noteras också att det just nu råder en ”tävling inom alliansen om vem som kan föreslå införande av betyg i lägst åldrar”. Kritiken riktas mot Utbildningsministern men reflektioner kring vad som åstadkoms ute i alla de kommuner  som faktiskt jobbar hårt med detta saknas. Självförstärkande utrop såsom ”Varje elev ska lämna skolan med de verktyg hon behöver för att göra verklighet av sina drömmar.”  Jag möts av detta budskap från många deltagare i SM och inte minst S lyfter fram detta i alla de träningspass vi får beskåda. M menar att de studerat och tränat i alla de vetenskapliga rön som de facto finns men halkar på tillämpningen genom att bland annat föra fram att alla barn ska börja tidigt , 1-årsåldern, i förskolan.  Nåväl goda ambitioner ska inte förringas    men   .  I samma tidning DN Debatt kan  man ta del av Percy Barnevik och hans tankar kring fattigdom ”Mest effektivt är att träna människor till entreprenörskap så att de själva kan skapa sina arbetstillfällen.” Jag tillåter mig tänka till några varv extra och funderar på hur jag ska kunna delta i detta SM och tänker osökt på en annan och kanske högre angreppspunkt nämligen det EU så klokt tagit fram kring  begreppet Nyckelkompetenser. ”EU:s åtta nyckelkompetenser gäller alla medborgare och är: Kommunikation på modersmålet, Kommunikation på främmande språk, Matematiskt kunnande och grundläggande vetenskaplig och teknisk kompetens, Digital kompetens, Lära att lära, Social och medborgerlig kompetens, Initiativförmåga och företagaranda och Kulturell medvetenhet och kulturella uttrycksformer. De åtta nyckelkompetenserna gäller alla medborgare och det som de anses behöva för att framgångsrikt ta de olika stegen inom skolväsendet, till högre utbildning och eller till arbetsliv.” Man kan undra när detta kommer att debatteras och när SM-lagen ska börja föra fram detta som angeläget? Jag återkommer och kommer att ställa upp i SM med ett annat angreppssätt.

När blir det bättre resultat i skolan

Debattens vågor går höga på olika håll kring skolan.  Sydöstrans ledarredaktör Hans Bülow tillhör dem som ofta har synpunkter. Se mitt svar direkt i kommentarsfältet i tidningen.  Jag har engagerat mig i detta i över 20 år nu och kan se en ljusning i tunneln. Alla ni som ropar på resultat kanske kan ha tålamod och låta reformerna få fäste innan ”tummen ner” dyker för djupt.

Jag tillåter mig citera Utbildningsministern med följande  :

” Sedan mitten av 1990-talet har svenska skolelevers resultat i olika internationella kunskapsmätningar sjunkit kraftigt. Det är därför skolan just nu genomgår den mest reformintensiva perioden sedan 1842.

En viktig fråga är när vi kan förvänta oss att den långvariga nedåtgående trenden vänder uppåt igen. Den förre generaldirektören för Skolverket, professor Per Thullberg, har på regeringens uppdrag analyserat hur lång tid det tar innan regeringens reformer får genomslag. Utredaren har studerat alla reformer sedan 2007 och granskat vad forskningen säger om effekten av dem. I dag har han presenterat resultatet i en statlig utredning, Det tar tid – om effekter av skolpolitiska reformer.

Många av reformerna infördes först läsåren 2011/12 och 2012/13 och Thullbergs slutsats är därför att vi kan förvänta oss ett visst genomslag tidigast vid de internationella studier som görs om två-tre år. Han bedömer att genomslaget sedan förstärks gradvis i ytterligare 10-15 år.

Det här är viktiga slutsatser, som vi alla måste komma ihåg när våra reformer kritiseras för att de ännu inte har gett resultat. Det säger inte något om huruvida våra reformer är rätt eller fel – reformerna har helt enkelt inte funnits på plats tillräckligt länge ännu.

Allra viktigast för att reformerna ska få effekt är vad som faktiskt händer i klassrummet; det beror på varje enskild lärare och mötet med eleverna. Därför är det viktigt att vi fortsätter driva utbildningspolitiken i samma riktning som hittills: fokusera på höjda kunskapsresultat, förbättra tryggheten och studieron på skolorna och, framför allt, stärka läraryrkets status.”

Du kan läsa mer om utredningen här

Staten bör höja Lärarlönerna

Lärarna är nästan den enda tydliga faktorn bland dem som gör skolor bra eller dåliga. Tyvärr har läraryrkets status sjunkit under många år inte minst i betraktande av löner.       Här har staten ett betydande ansvar eftersom lärarna var statligt anställda fram till kommunaliseringen för 20 år sedan. Under cirka 20 år från 1970 minskade lärarnas löner med två procent realt varje år med staten som arbetsgivare.

Vi anser därför att staten ska ta ett ökat ansvar för att höja lärarnas löner med 10 000 kr i månaden.  I stället för sänkt restaurangmoms på 5,4 miljarder eller en minskning av bolagsskatt med 7,4 miljarder skulle lärarnas löner kunna öka med 10-15% som en första insats. En fortsättning kan vara att i det kommande skatteutjämningssystemet vikta lärarstatus högt och ett mål skulle kunna vara att återställa lärarnas lönenivå till en rimlig högre nivå inom 10 år. För samhällsekonomin och för att öka kvaliteten i skolorna skulle detta vara framgångsrikt.

För Folkpartiet är läraren ett av de viktigaste yrkena i samhället. Från förskola till universitet, inklusive folkhögskolor och bildningsförbund, arbetar lärare med att höja kunskapsnivån för barn, ungdomar och vuxna.  Här vill vi i Folkpartiet vara mycket tydliga – lärarnas löner och arbetsförhållande är för oss prioriterade!

Folkpartiet driver både nationellt och lokalt i Karlskrona frågan om en stärkt lärarstatus.

I  Folkpartiets och femklöverns Karlskrona genomför vi en extra satsning på högre lärarlöner de kommande åren. Tio extra miljoner, utöver de nationellt förhandlade påslagen, till Karlskrona kommuns lärare hoppas vi kommer göra yrket mer attraktivt för nya lärare och befintliga lärare.  Vi har också varit hårt drivande i att det nu ska skapas bättre arbetsvillor för lärarna genom att kraven på dokumentation och administration kommer att minska.

Vi har länge drivit att det ska vara möjligt att göra karriär som lärare och yrket ska präglas av en lön ställd i proportion till utbildningsnivå och samhällsnytta.

Stolta kan vi därför meddela att regeringen nu tillskjuter, som en extraordinär åtgärd, närmare en miljard kronor per år för att höja lönerna för lärare. Två nya karriärsteg för lärare skapas – förstelärare och lektor. Staten ska betala ut ett särskilt statsbidrag till huvudmän som anställer dessa kvalificerade lärare. Pengarna beräknas räcka till ungefär 10 000 lärare med 5 000 kronor per månad i löneökning för en förstelärare och högst 10 000 kronor per månad för en lektor. För Karlskronas del kan detta innebära ett välförtjänt lönepåslag för upp till 20 lärare.

Folkpartiet är det parti som driver utbildningsfrågorna och sätter dagordningen vilket vi är stolta över men inte nöjda, om vi får låna uttrycket av ett annat parti.

Vi kommer att fortsätta vårt arbete med att skapa möjligheter för barn och ungdomar till bra och tillräcklig utbildning och där goda villkor för lärarna är ett måste.  Detta kan säkert väcka anstöt och intresse på  intressant.se  vilket jag hälsar med tillfredsställelse.

Skol SM har inletts

Tävlingen har startat och deltagarna ställer upp i ett fåtal grenar varav tidigare Betyg just nu är huvudgrenen tätt följd av tidigare start i förskola och fler i förskola.    En ögonblicksbild i dagstidningarna idag ger en bild av dagsformen i de deltagande lagen. Så här tycker MP om läsa skriva o räkna. Pricksäkert noteras också att det just nu råder en ”tävling inom alliansen om vem som kan föreslå införande av betyg i lägst åldrar”. Kritiken riktas mot Utbildningsministern men reflektioner kring vad som åstadkoms ute i alla de kommuner  som faktiskt jobbar hårt med detta saknas. Självförstärkande utrop såsom ”Varje elev ska lämna skolan med de verktyg hon behöver för att göra verklighet av sina drömmar.”  Jag möts av detta budskap från många deltagare i SM och inte minst S lyfter fram detta i alla de träningspass vi får beskåda. M menar att de studerat och tränat i alla de vetenskapliga rön som de facto finns men halkar på tillämpningen genom att bland annat föra fram att alla barn ska börja tidigt , 1-årsåldern, i förskolan.  Nåväl goda ambitioner ska inte förringas    men   .  I samma tidning DN Debatt kan  man ta del av Percy Barnevik och hans tankar kring fattigdom ”Mest effektivt är att träna människor till entreprenörskap så att de själva kan skapa sina arbetstillfällen.” Jag tillåter mig tänka till några varv extra och funderar på hur jag ska kunna delta i detta SM och tänker osökt på en annan och kanske högre angreppspunkt nämligen det EU så klokt tagit fram kring  begreppet Nyckelkompetenser. ”EU:s åtta nyckelkompetenser gäller alla medborgare och är: Kommunikation på modersmålet, Kommunikation på främmande språk, Matematiskt kunnande och grundläggande vetenskaplig och teknisk kompetens, Digital kompetens, Lära att lära, Social och medborgerlig kompetens, Initiativförmåga och företagaranda och Kulturell medvetenhet och kulturella uttrycksformer. De åtta nyckelkompetenserna gäller alla medborgare och det som de anses behöva för att framgångsrikt ta de olika stegen inom skolväsendet, till högre utbildning och eller till arbetsliv.” Man kan undra när detta kommer att debatteras och när SM-lagen ska börja föra fram detta som angeläget? Jag återkommer och kommer att ställa upp i SM med ett annat angreppssätt.

 

Mindre administration ger mer tid för eleverna

Skolans resurser diskuteras ofta. Folkpartiet har länge, i gott sällskap av aktuell forskning, hävdat att ledning och pedagoger är skolans största och bästa resurs. Samtidigt som vi vill bidra till att skapa goda förutsättningar för eleverna vill vi förbättra de förutsättningar våra anställda har. Kraven på administration och dokumentation har de senaste åren ökat vilket naturligtvis inkräktar på den tid våra pedagoger kan lägga i direktkontakt med eleverna.

Tid är också en resurs och nu har det blossat upp en debatt och tävlan från olika partier som vill göra något åt skolans byråkrati. Redan under hösten förra året väckte vi denna fråga i samråd med de fackliga organisationerna för att undersöka om vi inte tillsammans, politik och personal, kunde se över detta och komma med förslag på förenklingar. Regeringen har tillsatt en utredare som ska se över lärarnas administrativa börda. Till denna utredning har vi redan skickat in våra synpunkter samtidigt som vi lokalt fortsätter se över detta med syftet att förenkla och skapa ännu bättre förutsättningar för både personal och elever.

 

Utbildningsminister Jan Björklund (FP) har nu presenterat förslag om att minska kraven på individuell utvecklingsplan (IUP) och skriftliga omdömen. I årskurs 6-9 behöver det inte finnas alls och i årskurs 1-5 ska det räcka med en gång per läsår i stället för en gång per termin.

Folkpartiet vill betona vikten av att all vår personal får tid för planering, undervisning och reflektion. Detta gäller alltifrån förskolan och upp genom årskurserna på grundskola och i gymnasiet.

I Karlskrona kommun har vi därför påbörjat en unik satsning på kompetensveckling för lärare i samarbete med Jönköpings högskola. Satsningen, som vi lokalt kallar ”Undervisningslyftet”, bygger på hitresta föreläsare och där våra lärare studerar och forskar hemma på sitt ”skolgolv”.

Inom förskolan har vi utökat antalet planeringstimmar för förskolepersonal för att även här skapa bättre förutsättningar att kunna följa den läroplan som nu gäller inom förskolan.

För att än mer uppmärksamma och uppmuntra vår personal har Folkpartiet fått igenom en särskild lokal satsning på lärarlöner med 10 mkr under tre år.

 

Vi vill fortsätta arbetet med att minska den administrativa bördan och se över vilka åtgärder som ytterligare kan vidtas för att låta personalen koncentrera sig på de pedagogiska uppgifterna och noterar tacksamt att vi får alltfler politiska partier med oss.

Mer tid för Eleverna

Mycket nöjd vill jag förmedla ett positivt besked till våra hårt ansatta pedagoger.  Många tävlar just nu om förslag kring förändringar för att minska lärarnas byråkrati.  Troligen kan detta vara mycket betydelsefullt för pedagogen och eleven i jämförelse med många andra uddlösa förslag kring skolan.

”—    Den individuella utvecklingsplanen (IUP) och skriftliga omdömen om elevens kunskapsutveckling ska i årskurs 1-5 inte behöva ges varje termin. Istället blir det krav på minst en gång per läsår.

—  I årskurserna 6-9 får eleverna numera betyg, alltså tydliga besked varje termin om hur det går i de olika ämnena. Därför slopas kravet på IUP och skriftliga omdömen helt och hållet där.

Problemet är att kraven på dokumentation har blivit för långtgående. Lärarna behöver ägna alltför mycket tid åt byråkrati, istället för att ge eleverna stöd och stimulans.  Regeringen har också tillsatt en utredare som ska se över lärarnas administrativa börda.”

Nu hoppas jag att ängsligheten i att tillfredsställa inspektören från Skolinspektion i en korrekt dokumentation kan tonas ner

Trots detta finns det mer att göra. Ingen har till exempel nämnt  PP,  kravet på att för varje lektion göra en Pedagogisk Planering?  Ungefär samma sak som att politiken ger i uppdrag eller kräver att Kirurgen ska göra en KTP, Kirurgisk Taktisk Planering. Vilken omdömesgill sjukvårdspolitiker skulle komma på denna tanke?

 

Skolans resurser – en tidsfråga

Sydöstrans ledarskribent Bülov tar understundom upp Skolan , senast den 28 januari 2013. Rubriken gjorde mig nyfiken ”Befria lärarna från administrationen” och föranleder mig att något kommentera detta.  Allra först, tack Bülow för draghjälpen i denna del , trots att du hämtat underlaget från S ”hemliga Affärsplan” , via Aftonbladet , läcker det  i god ordning ut efterhand.  Resursfrågan, det vill säga kronor, diskuteras ofta och lika ofta krävs något oreflekterat mer av detta. Jag  har länge hävdat att pedagogerna är skolan största och bästa resurs och i förlängningen efter ytterligare några reflektioner behöver vi fundera på hur dessa pedagoger använder sin tid. Det för mig till att TID också är en resurs och jag vill minnas att det även här finns utredningar och forskning som pekar på att alltmer tid läggs på administration och dokumentation. Av denna anledning väckte jag under hösten förra året frågan i samråd med de fackliga organisationerna om vi inte tillsammans, politik och personal, kunde se över detta och kommer med förslag på förenklingar. Vi är redan på gång med detta i Karlskrona och det är inte okänt på central nivå heller. Så här säger utbildningsministern i dessa delar :

”Min uppfattning är att detta har gått för långt och vi behöver rensa i dokumentationen. När vi inför fler betyg i fler årskurser går de utvärderingssystem som infördes i frånvaron av betyg — som skriftliga omdömen och individuella utvecklingsplaner — att ifrågasätta. En del av det kanske går att utforma på ett enklare sätt, en del bestämmelser kanske inte behövs. Detta gäller även åtgärdsprogrammen.”

En utredare är nu tillsatt på nationell nivå och ska komma med förslag till förändringar den 30 juni i år. Från Karlskrona kommun har vi redan skickat in våra synpunkter och fortsätter lokalt att se över detta. En del kommuner och en del politiker drar nu sina olika lansar för att hissa ”Verkstadsflaggan” och visa handlingskraft. Må så vara.  För mig är det nu och framöver viktig att vi kan skapa de allra bästa förutsättningarna för våra pedagoger och ytterst för barnen och eleverna på olika sätt. Att minska kravet på dokumentation kan visa sig vara riktigt kraftfullt och kommer att ge mer tid för lärande. Nu finns hopp om att skriftliga omdömen, individuella utvecklingsplaner och alla åtgärdsprogram hamnar på en mer rimlig nivå.