Blockpolitik gynnar inte Skolan

Med skärpa och nyans skriver Helena von Schantz kring skolan. Eftersom jag näppeligen kan skriva detta bättre låter jag Er ta del av dessa kloka ord.

OBS Helena är tillfrågad och medverkar gärna som gästbloggare här. För att inte tynga föör mycket reducerar jag texten något.

För er som blir nyfikna på Helena finns hennes originalblogg här.

 Skolan är så uppenbart en fråga som både är underordnad den politiska tuppfäktningen och favoritföremål för den. Det gör mig frustrerad och bedrövad. Det sista vi behöver är fler bittra strider om skolan, det nästsista vi behöver är valtaktiska floskler om skolan.

Välstånd, demokrati, mänskliga rättigheter, tolerans, kultur– allt det hänger på god och likvärdig utbildning. Skolan är därför viktigare än all partipolitik och jag är beredd att hurra och strö rosor vem som än genomför kloka reformer och får våra barns framtid på rätt köl. Men jag tror inte att något parti eller någotdera blocket kan klara av det konststycket. Vi kan helt enkelt inte få ordning på skolan så länge det pågår en dragkamp om den. 

Här har vi en orsak till att jag retade upp mig på Tobés artikel om moderaternas ”forskningsbaserade skolpolitik”. Den bottnade varken i forskning eller i övertygelse, utan i politisk nödvändighet. Det är valår, skolan är den fråga som intresserar väljarna mest, M har behov av att både vrida ledartröjan av Jan Björklund och av att ta vind ur de socialdemokratiska seglen.  
 
Visst vill politiker gärna ha en bättre skola, men viktigast är att övertyga så många väljare som möjligt att rösta på det egna partiet. Därför en hophafsad artikel full av floskler från Tobé. Därför sågar Baylan Björklunds skolkommission trots att det var precis en sådan S från början efterlyste. Därför ägnar sig Fridolin åt vidlyftiga och populistiska löften snarare än åt dialog och sådant som verkligen kan få skolan på rätt köl. Jan Björklund då? Han föll i flera gropar när Pisa-resultaten först kom: ”Det vi ser nu är frukterna av S katastrofala flumskolpolitik, vi har gjort allt rätt, vänta bara tills atlantångaren får upp farten”. Men efter den första chocken tycker jag att han har skött sig väl. Självrannsakan och tal om delat ansvar har ersatt höttande pekfinger. De yviga gesterna och löftena har uteblivit. Jag gillar också att den svenska skolan ska utvärderas av en oberoende, opolitisk skolkommission. Blockpolitiken är i så hög grad en del av problemen med den svenska skolan att det är svårt att se en lösning så länge politiker deltar i analysen. Behovet av att rättfärdiga den egna politiken och skjuta det andra blockets politik i sank är helt enkelt för stort.
 
Varför har skolan blivit ett slagträ just i Sverige? Det ser ju faktiskt inte alls ut så i andra länder. Jag riskerar att låta tjatig här, men så här illa går det utan systematisk, oberoende mål- och resultatuppföljning. När det inte finns något facit är det lätt att slänga sig med floskler och ogrundade frälsningsläror och teorier.  Här har jag svårt att förstå alliansens agerande. Atlantångare i all ära, men hur svårt och tidskrävande hade det varit att dra igång med centralrättning av nationella prov?  Jag känner inte till något annat land som inte har en systematisk uppföljning av kunskapsresultaten. Lägger man till det att vi har en knivskarp konkurrens om elever där betyg och provresultat är lockbeten blir bristen på oberoende kontroll av kunskapsresultat närmast kriminellt oansvarig.
 
 Skolverket utredde den här möjligheten härom året och fann centralrättning vara en dyr och svåradministrerad reform. Det ter sig också absurt i mina ögon. Dubbelrättning prövar lärarnas bedömningsförmåga och innebär samtidigt kompetensutveckling i bedömning och rättssäkerhet för eleverna. Utan dubbelrättning är centralrättning en kännbar minskning av lärarnas arbetsbörda och därmed till gagn för undervisningskvaliteten. I Finland klarar man sig med studentexamen och de prov som ingår i de utvärderingar som ersätter våra skolinspektioner – men där har man å andra sidan alltid haft centralrättade prov, där finns inte konkurrens om elever och där har man dessutom fler vägar till universiteten – antagningsprov, studentbetyg och slutbetyg.
 
Ytterligare en orsak till politiseringen är att vi ersätter systematisk och fortlöpande skolutveckling, dvs små försiktiga steg som fortlöpande utvärderas, med jättekliv ut i det okända – gärna åt många håll samtidigt och i allmänhet utan att fråga efter resultaten. Varför en helt ny läroplan med pompa och ståt vartannat decennium? Det vettiga vore väl att fortlöpande göra mindre justeringar i dialog med ämnesföreningar, andra konstellationer av berörda lärare och universitetsinstitutioner. På så vis skulle man både hålla läroplanen aktuell, levande, känd och förankrad. Varför i ett slag införa den mest långtgående friskolereformen i världen istället för en stegvis reform med möjlighet att utvärdera och justera vid varje steg? En extrem decentralisering istället för en försiktig övergång från statligt ansvar till ett övervägande kommunalt sådant?
 
En orsak är att mellanmjölkens och ordet lagoms förlovade land har ett sjukligt behov av att utmärka sig, vara annorlunda. Vi ska helst vara först, bäst och vackrast och har svårt att förhålla sig till andra länder som jämlikar. Fortfarande idag heter det att vi ska ha världens bästa skola. En flera decennier gammal målsättning som har varit ungefär lika framgångsrik som USA:s krig mot narkotikan.
 
Men det viktigaste skälet är blockpolitiken. Halva folket ska med jämna mellanrum köra över den andra halvan. Istället för kompromisser och breda överenskommelser har man i båda blocken valt att veva atlantångaren så långt åt vänster respektive höger man mäktat med under sin tid vid makten.  Ur det perspektivet har vi inte mycket att förebrå Jan Björklund. De dumheter vi lider av är tidigare regeringars arv. Problemet med de nuvarande skolreformerna är inte att de är felaktiga utan att de är otillräckliga. De ter sig närmast som en kombination av att bota benbrott med plåster och att stänga stalldörren när hästen redan har rymt.  Huvudmännen följde inte de förra styrdokumenten och de följer inte de nuvarande. Det lönade sig inte för lärare att göra rätt förr och det lönar sig heller inte nu. Elever får fortfarande betala priset för ett korkat skolval själva. Någon garanti för att man undervisats av behöriga lärare, har täckning för sina betyg, har fått den undervisning man har rätt till erbjuds inte. Jag och min lärarmake har låtit våra barn välja endast mellan kommunala skolor och har ändå andats ut först när våra barn lyckats på universitetet – dvs när vi har fått facit på att det fanns täckning för deras betyg. När jag bodde i Finland trodde jag att det var så bara i utvecklingsländer.
 
Istället för att detaljstyra med inspektion, dokumentation och en uppsjö nationella prov lärarna rättar bäst de kan, vill och gitter borde staten målstyra med systematisk uppföljning och rätt incitament. Studentexamen, centralrättade nationella prov, statliga elev- och lärarutvärderingar och kontroll av faktisk trygghet, hellre än kontroll av likabehandlingsplaner.
Som lärare behöver jag inte vänta på att tillräcklig tid har passerat för att veta om dagens reformer är tillräckliga. Det lönar sig fortfarande inte att sätta undervisning före dokumentation, att sätta rättvisande betyg, att ta ansvar för sin egen utbildning eller fortbildning, att ingripa mot mobbning och trakasserier eller att hjälpa och stötta sina kollegor. Incitamenten leder fel, målstyrning saknas, huvudmännen maskar och de politiska blocken … deras företrädare och ledare käbblar vidare.
 

 

Det man kan begära av de politiker som debatterar skola är att de har fokus på skolan – inte på partiet, spinndoktorerna och statistikbyråerna. Att de talar om skolan när de har något att säga, inte när det är valtaktiskt lämpligt att göra det. Att de säger vad de tycker, tror och vill – inte det som är taktiskt, väljarfriande eller ägnat att få ett annat parti att framstå i dålig dager. Att de samarbetar och försöker hitta breda överenskommelser. Att de inte snor idéer av varandra utan talar om när de tycker att ett annat parti har en poäng – även om det är ett parti från andra sidan stängslet. Då kan vi långsamt börja röra oss mot en bättre skola. Då kan kanske vartefter våra elever bli vinnarna – snarare än det ena eller andra blocket. 

Media: Expressen: Anna Dahlbergs ”Sverige i en ding, ding värld”,  S:Skolpolitik bortom förnuft och känsla - även den i Expressen, Repliken: Sluta hyckla, S och M:s skolpolitik är lika, ”

S lämnar ungdomar i sticket

Ungdomar, utbildning och arbete är ständigt föremål för debatt inte minst i valtider.
Ofta är de politiska förslagen förvillande lika och ibland finns det tydliga skillnader.
Låt oss betrakta skillnaderna och låt oss fokusera på de ungdomar som idag står allra längst från arbetsmarknaden.
Socialdemokraterna för nu fram obligatorisk sommarskola, obligatoriskt gymnasium, alla gymnasielever ska ha högskolebehörighet, hälften av alla gymnasister ska studera på högskola, kraven på att öka antalet högskoleplatser fortsätter och som toppnummer vill de införa en garanti för ungdomar att inom 90 dagar få jobb, utbildning eller praktik.

Jag då..

Vilka effekter har och får dessa initiativ?
Sverige har sedan 2005 fått 400 000 nya högskoleutbildade och många gör nu vågen för detta.
Problemet är att antalet högkvalificerade jobb inte har ökat i samma utsträckning vilket skulle vara önskvärt för alla dessa nya högskoleutbildade och också för de som inte, av olika skäl, utbildat sig på högskolan.
Effekterna av detta blir att högskoleutbildade får de flesta jobben och i vissa fall är de överkvalificerade. Detta innebär att de icke högskoleutbildade kommer ännu längre från arbetsmarknaden och ett jobb.
Socialdemokratisk politik innebär smärtsamt nog att det blir kontraproduktivt och de som mest skulle behöva deras stöd blir svikna och lurade. Den gravaste överdriften är väl den att staten ska garantera jobb inom 90 dagar. Det är knappast denna uppgift staten ska eller kan ha. Än mer anmärkningsvärt blir det i ljuset av löftet om att minska resurserna till statliga verk med 10 miljarder till förfång för alla de akademiker S vill producera.
Vad är då alternativen?
Offentlig verksamhet och näringslivet kan naturligtvis öka efterfrågan på högutbildade genom att förändra inriktningar och arbetsinnehåll.  Det räcker troligen ändå inte om alltfler överutbildar sig.
En något större respekt för ungdomars samlade kompetens och en nedtoning av akademiska poäng skulle gynna alla de ungdomar som idag står längst från en arbetsmarknad.
Med respekt för alla de som inte inordnar sig i strama mallar med obligatorium och tvång men som har andra strävanden och färdigheter som också behövs i samhället är det klokt och insiktsfullt att fullfölja Folkpartiets och Alliansens inriktningar.
Gymnasiereformen bör fullföljas med sina tre inriktningar mot högre studier, yrkesförberedande och ren lärlingsutbildning med ett aktivt medverkande från arbetslivet. Goda föredömen finns ute i Europa.
En fortsatt satsning på lärlingssystemet och en ordentlig satsning på yrkesintroduktion borde fler inse vara den väg vi framöver behöver gå för att få med fler ungdomar till egen försörjning.
Jan-Olof Petersson

Kunskap Läsa Färdighet

Är nog lika frustande ilsken som Martin Ingvar.

Swedish Brain researcher Martin Ingvar at the ...

Swedish Brain researcher Martin Ingvar at the Göteborg Book Fair 2010 (Photo credit: Wikipedia)

Vad var det han sa?  Att läsa och förstå är en Färdighet som man förvärvar genom träna, träna o träna. Felet är inte kommunalisering, fritt skolval, elevens val, bristande ekonomiska resurser eller något av alla de fel som dykt upp sedan PISA-rapporten kom.  Jag studerar kring hjärnans funktioner och har, bland annat, Martin Ingvar och fader David Ingvar som förebilder.

”De pedagoger och politiker som var trötta på korvstoppningsskolan lanserade på 1980-talet nya helt ovetenskapliga pedagogiska metoder, där man missade en så enkel sak som skillnaden på kunskaper och färdigheter.
– Kunskaper, det hade de helt rätt i, behöver man kanske inte belasta hjärnan med i samma utsträckning längre, vi kan söka på nätet och slå upp i Wikipedia. Men färdigheten att lära sig läsa och skriva, den går inte att få utan att traggla.”

”På samma gång blev det mer eller mindre förbjudet att mäta barnens kunskaper, ännu ett misstag, enligt Martin Ingvar. Om man inte mäter läsförmågan vet man inte var barnen står och då kan man inte heller ge dem rätt hjälp.
– Dessutom ökar inlärningen om barnet ser att det utvecklas. Då var du här, men se – nu är du här framme.”

Det finns skolor som tagit till sig av de nya rönen, som använder vetenskapligt belagd pedagogik, som Bornholmsmodellen, eller har experimenterat fram egna fungerande metoder. Skolor som har närmare 100 procent läskunnighet bland sina elever.

För 10 TIO år 2003 sedan lämnade jag in två Motioner som rörde detta. En handlade om LUS Läsutvecklingsschema som ett verktyg att följa upp Läsinlärningen en annan handlade om att ge mer stöd till elever i åk 3 och 4 samt extra stöd till invandrarungdomar i svenska.

Svar från S ”Vi ska inte ha mer kontroller, prov och tester”

Dock finns det hopp framöver hoppas jag!

 

Inväntar 2014

Det gångna året har inte varit mer turbulent än föregående år om jag tänker till och har is i magen. Möjligen kan man säga att jag blir mer och mer luttrad och besviken över en del yttringar i omgivningen. Samtalstonen på det som kallas Sociala medier blir gradvis alltmer Asocial. Den ”allmänna” debatten, ofta med understöd av massmedia. blir alltmer ytlig och fragmentiserad. Det politiska ”livet” blir alltmer oförutsägbart och tappar alltmer logiken om det nu funnits någon. Allt oftare funderar jag på vilka drivkrafter som finns i att engagera sig i samhällsdebatten i allmänhet och i politiska församlingar i synnerhet. Röstmaximering, triangulering, prestige, maktkamper och brist på holistisk syn breder ut sig vilket rimmar dåligt med det förtroende politiker bör och ska förvalta seriöst. 2014 startar

Trots detta är jag Stolt och Nöjd så här långt med mitt privatliv, politiska liv och med mitt företagarliv.

Jul- och Nyårshelgen har givit mig glädje, avkoppling och lust till nya engagemang och initiativ det kommande året.

Det kommer Mera efterhand.

PISA eller SCB kring skola

De svepande skrivningarna från ledarredaktören i Sydöstran börjar nu wobbla betänkligt. ”Skolan sjunker allt djupare och våra 15-åringar tappar kunskap” Som avslutning anför redaktören ”fakta”. Några blygsamma påpekanden. En journalistisk dygd anses vara att objektiv redovisa fakta, till skillnad från begreppet subjektiv fakta. En annan dygd är att pröva faktabegreppet med begreppet falsifiering. Kanske Bülow själv och läsarna bildar sig en egen eller annan uppfattning av nedan? Här kommer iaf ett försök till klarläggande. Våra 15-åringar tappar kunskap : Vilka 15-åringar och hur många är ”våra”? Fakta: 4 500 elever (5% av samtliga) har testats i PISA. Skolan sjunker allt djupare. Fakta: SCB nyutkomna integrationsrapport redovisar utvecklingen för samtliga miljontals elever i alla ämnen i årskurs 9 mellan åren 1998-2011 och visar att meritvärdena i grundskolan har ökat oavbrutet. Under perioden 1998-2011 har mig veterligen Sverige varit begåvad med ett antal regeringar och skolministrar vilka samtliga medverkat i dessa resultat. Som avslutning en inte obetydlig positiv rapport : Sverige ligger i topp när den första internationella undersökningen av vuxnas färdigheter (PIAAC) presenterades.
Sverige ligger över genomsnittet för de deltagande länderna i läsning och räkning och högst när det gäller andelen med goda kunskaper i att lösa problem via IT/dator. Endast fyra länder ligger över OECD-genomsnittet inom alla tre kunskapsområden; Finland, Nederländerna, Sverige och Norge. Det gaur som jag brukar säga!

Fler vill bli lärare

Blir glad idag efter Björklunds besked:

”Söktrycket till lärarutbildningen ökar nu med 27 procent jämfört med förra året. Det är en mycket kraftig ökning. Att öka läraryrkets attraktivitet är en av de viktigaste strategiska investeringarna vi kan göra för framtiden. Statistiken visar nu att vår politik ger resultat.

Fler lärare

Svenskt utbildningsväsende genomgår en historisk reformprocess som resultat av decennier av sjunkande skolresultat. På några få år har Sverige fått en helt ny skollag, nya läroplaner med tydligare kunskapskrav, fler nationella prov, nytt betygssystem, tidigare betyg, ny lärarutbildning, lärarlegitimation och nya lärlingsutbildningar. Att fler nu väljer att söka sig tillbaka till läraryrket är mycket glädjande och helt avgörande för att höja kunskapsresultaten i svensk skola.  Vi är på rätt väg. Det visar inte minst det faktum att söktrycket har ökat med 35 procent sedan 2006 när socialdemokraterna fortfarande styrde.”

Om nu alla fullföljer får vi 30 % nya och fler lärare inom en 4-6 års period.  Inte minst från Göteborgs Universitet som i dagarna hälsade rekordmånga nya studenter välkomna.

Klåfingrig populiSm

Återigen kommer aningslösa förslag om hur skolan ska ledas och utvecklas. Det mesta i denna fråga finns redan på plats och används, tillämpas och utvecklas förhoppningsvis hos alla huvudmän som idag finns. Ibrahims förslag tyder på bristfällig insikt om de regelverk som redan finns inte minst en reformerad Skollag.  Varför inte läsa på i skollagen 2 kap 9-10 §§ och sedan tillämpa detta?

Syltburk

Ingen annan offentlig chefs- eller ledarskapsfunktion regleras så tydligt i någon annan lagstiftning än Rektors uppgift och ansvar i nuvarande Skollag  vad jag hittills läst mig till. Med en tilltro till chefsrollen och tillämpning av dessa lagskrivningar har rektorer självklart rätten att organisera sin funktion och att delegera bort budget och administration.  

Ständigt detta petande i en av de allra viktigaste tjänster Sverige har idag nämligen Rektor.  Vilken annan jämförelse som helst skulle uppfattas som aningslöst och provocerande. Hur skulle det se ut om vi började peta i Chefsortopeden eller Chefskirurgen och hade politiska synpunkter på hur organisation och ledning syftande till att ett knä ska opereras eller hur en kärlkransoperation ska utföras? 

Låt oss alla sansa oss och sträva efter att i stället återupprätta förtroende och tillit mellan de olika ansvarsnivåerna i ledning och styrning av skolan. I Karlskrona driver jag dessa frågor energiskt inte utan missnöje bland mina politiska bröder och systrar.

Varför inte ta intryck av denna rapport bland många?