Svarspråk om Skolans utveckling

Debatten rullar vidare kring skolfrågorna och alltfler har synpunkter. Ibland dristar sig någon ledarredaktör att ha synpunkter och ställa frågor. Så här ser en av dessa redaktörer på Skolan med rubriken ”Dags för klarspråk” och avslutar med den utmanande frågan ”Vilken politiker vågar ta upp den debatten”  Så vad skriver redaktören ?  några citat     ” Det handlar istället om hela det svenska samhällets inställning till studier. För det första: Under många årtionden har studier och flit givit alldeles för lite tillbaka i livet. Det har varit en traditionell socialdemokratisk politisk jämlikhetsmålsättning i Sverige. Ett mycket uttalat budskap som knappast har kunnat missas.För det andra: Synen på utbildningsväsendet. Kommunaliseringsreformerna framtonar mer och mer som en katastrof – ett överlämnande av skolan till en huvudman som inte visste vad den sysslade med. Resultatet blev en betoning på skolan som social institution snarare än läroinstitution. Sverige vill så gärna jämföra sig med länder som Japan och Korea. Vi suktar efter de platserna i tabellen. Eller bara efter att få vara som Finland. Men sanningen är – att hamna där kräver insatser.”    Orden är valda av redaktören och jag måste dessvärre informera om att den socialistiska grenen av politik än idag till viss del lever kvar i tanken på att skolan ska vara en social institution genom förslag som  öppna fler öppna förskolor, inför fri frukost i skolan och efterskänk avgiften för förskola för de som har bekymmer att betala. Inget ont i detta och det berör mitt socialliberala hjärta ordentligt.  Meeen  är dessa förslag de viktigaste i en skola med ambitioner? Nja , När jag går emot och tycker annorlunda har det till och med hänt att oppositionen lämnar sammanträdet.

Mitt engagemang i denna fråga tillåter mig inte att vara tyst och avvaktande utan jag ger en kommentar till denna utmaning och dessa förslag.  För mig ”kokar” detta ner till lärandesituationerna, observera pluralis, där början är lärarnas förmedlingsrelation till eleverna. Så därför driver jag höga krav på intagning till lärarhögskolor, kontinuerlig kompetensutveckling för lärare och självklart enligt min tes det ska löna sig att utbilda sig ordentliga löner. Låt mig slutligen informera: I Karlskrona kommun höjer vi lönerna för lärarna, driver vi kompetensutveckling för personalen, utvecklar vi det ”kollegiala lärandet” och antalet godkända elever ökar. Detta fortsätter jag gärna med de kommande mandatperioderna.

Några fler svar från andra politiker har jag ännu inte uppmärksammat.  Kanske det visar sig så småningom och kanske kan det också så småningom bli en bred samförståndslösning i skolfrågorna?

Forskning eller Populism kring skolan

Som vanligt när skolan är aktuell känner sig alltfler manade att yttra sig och särskilt under ett valår. Allt från internationella forskare till tyckare utan insikt i dagens skola.  Här kommer ett inlägg från en av mina partikolleger. Med Per Altenbergs godkännande publiceras det här och därmed är han Gästbloggare hos mig. Jag tillåter mig att redigera en aning vilket framgår i nedan text.

Regeringens skolpolitik får kritik från oppositionen och går ut på att besluten har svag forskningsanknytning. Låt oss granska den anklagelsen. Det är ett rimligt krav på politiken att den svarar mot de huvudsakliga problem som forskningens identifierar. Vilka är då de viktigaste budskapen i aktuell skolforskning och hur ser regeringens svar på dessa ut? 

1. Lärarnas betydelse för elevernas kunskaper

Inget annat budskap är så entydigt inom skolforskningen. Regeringens politik för att svara upp mot kunskapen om vad som är viktigast kan inte heller ha undgått någon. Reformerad lärarutbildning, höjda lärarlöner, mindre administration, “lärarlyft, “mattelyft”, “läslyft” osv. för att höja kompetens och stimulera ämnesdidaktisk utveckling, statushöjande åtgärder som lärarlegitimation, ekonomisk stimulans för att fler ska välja naturvetenskapliga ämneslärarspår osv. osv.

När Folkpartiet och Jan Björklund startade diskussionen om statliga anslag för att höja lärarlönerna var i princip alla emot. Argumentet var att staten inte ska lägga sig i något som är ett ansvar för arbetsmarknadens parter. Idag börjar det vända. Dels har vi fått de statliga lönepåslagen.” I Karlskrona satsar vi parallellt med lokala löneökningar också. ”Denna inriktning på politiken är tveklöst forskningsbaserad. Idag är fler partier inne på samma linje, men Folkpartiet är garanten för att den ska upprätthållas över tid när fokus för den politiska debatten flyttas bort från skolan.

2. Bedömning och återkoppling

Inom forskningen råder det en bred enighet om betydelsen av bedömning och återkoppling för ett gott resultat (Ur den utredning som utvärderar regeringens skolpolitiska reformer – ”Det tar tid”)

Flera reformer har genomförts i detta syfte, däribland tydligare mål i den nya läroplanen, nationella prov i årskurs 3, 6 och 9, tidigare betyg och fler steg i betygsskalan.

3. Lärarledd undervisning

När det gäller andelen lärarledd undervisning (“katederundervisning”) i klassrummet är forskningen inte fullt så entydig som när det gäller t.ex. lärarnas roll generellt. Totalt sett får dock sambandet mellan en låg andel lärarledd undervisning och försämrade resultat i Sverige anses så starka att det vore konstigt om politikerna inte reagerade. Peter Fredriksson och Jonas Vlachos drar följande slutsats (sid 19)*

Vår uppfattning (som även har visst forskningsstöd) är att den höga andelen eget arbete är ett problem i svensk skola

 

4. Arbetsro i klassrummet

Återigen handlar det närmast om en självklarhet med entydigt stöd i forskningen, inklusive PISA-utvärderingen. Trots det förekommer det i svensk samhällsdebatt märkliga invändningar mot regeringens förtydliganden av den nya skollagen i det här avseendet och den nyligen tillsatta utredningen med motsvarande uppdrag. En vanlig invändning är att säga att ”läraren inte skapar lugn och ro i klassrummet genom att beslagta mobiltelefoner eller visa ut elever”. Nej, det får man verkligen inte hoppas är huvudstrategin men poängen är ju att lagstiftningen måste täcka alla tänkbara scenarier som kan uppstå i ett klassrum så att läraren vet med sig att hen har lagen på sin sida. Att det inte alltid är glasklart fick vi veta så sent som för en vecka sedan då tingsrätten i Lund slog fast att lärare har rätt att fösa ut en elev ur klassrummet som stör undervisningen utan att riskera att hamna i domstol för det. Barn- och elevombudsmannen delade nämligen inte den tolkningen av lagen.

5.  Fokus på tidiga insatser för att nå målen

Ännu ett återkommande budskap i forskningen är vikten av tidiga insatser för att eleverna ska nå målen. Återigen kan regeringens politik knappast missförstås. Tidigare skolstart, lågstadielyftet, mål för läsförståelse i årskurs ett, läsa-skriva-räkna-satsningen med fokus på de tidiga skolåren och nationella prov i trean svarar alla på ett eller annat sätt mot just detta budskap i forskningen

Skolutveckling i Karlskrona

Internationella, nationella och lokala rapporter kring skolan dyker upp med allt kortare mellanrum och inspirerar många debattörer att dra slutsatser och komma med förslag kring hur skolan kan utvecklas. Vi Folkpartister och tillika socialliberaler deltar gärna i debatten med lång erfarenhet av skolfrågor.

Lokalt i Karlskrona har vi nu ansvarat för skolorna i snart 8 år och har ambitionen och kunskapen att ta detta ansvar i ytterligare minst 8 år. Väl medvetna om att man kanske inte vinner nya val på gamla meriter vill vi dock peka på några delar av det vi hittills uppnått.

Aldrig någonsin tidigare har så mycket investerats i förskolor, skolor och gymnasier på de år vi Folkpartister, tillsammans med våra fyra samarbetspartier, haft ansvaret.           En kraftig utbyggnad av antalet förskolor har genomförts. Johannesberg, Ryttareliden och uteförskolor har bland annat tillkommit. Renovering av Rosenfeldtskolan, Tullskolan, Vedebyskolan, Rosenholmsskolan, Sturkö skola och just nu Holmsjö skola är några andra exempel.

Vi noterar ödmjukt att det går att hitta blocköverskridande överenskommelser kring skolfrågor och tackar Socialdemokraterna för detta samarbete. Vi är övertygade om att fler breda överenskommelser kan göras framöver inte bara inom skolfrågorna.           Tillsammans utfäste vi att vi vill bygga och utveckla starka skolor i vår kommun och att alla elever ska få en fullgod utbildning och undervisning oberoende av var de bor.Denna utfästelse gäller och vi vill fortsätta våra satsningar på kompetensutveckling av personal med den Sverigeunika satsningen som just nu pågår i samarbete med Jönköpings högskola där över 100 lärare studerar och forskar med utgångspunkt från sina egna förutsättningar och intressen.

Aldrig någonsin tidigare har resurser till förskolor, skolor och gymnasier varit större än i år 2014. För förskolan har vi inlett resursförstärkningar riktade mot de lägsta åldrarna med syftet att minska antalet barn per avdelning. Detta vill vi fortsätta med de kommande åren.  Förutom att vi tacksamt tar emot statliga resurser för löneökningar till våra lärare har vi i Karlskrona tillfört ytterligare resurser avsedda för löneökningar. Detta vill vi fortsätta med de kommande åren. Allt vi gör och vill göra bygger på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet vilket innebär att vi har stort förtroende för professionen och vill verka för att skapa så goda förutsättningar som möjligt för att kunna fortsätta bygga starka skolor för våra barn och elever.

Speciallärare blir fler

FP tar nya initiativ.

Ytterligare 3000 speciallärare kan tillföras skolväsendet under en femårsperiod.En viktig del av regeringens politik för att höja resultaten i skolan är tidiga insatser. Det handlar om mål i årskurs 3, tidig uppföljning och stödinsatser som sätts in snabbt. För att kunna hjälpa elever i behov av särskilt stöd krävs fler lärare med specialpedagogisk kompetens. I Sverige är det en mindre andel av eleverna som får särskilt stöd än vad som är fallet i den framgångsrika finska skolan. Statistiska centralbyråns arbetsmarknadsprognoser förespår dock en tilltagande brist på speciallärare och specialpedagoger de närmaste tio åren.

Den kommande utbyggnaden innebär mer än en fördubbling av dagens utbildningsvolym. För att få fler att söka sig till speciallärar- och specialpedagogutbildningen inrättas även en skattefri examenspremie på 50 000 kr för dessa utbildningar.

Speciallärarutbildningen avvecklades i början av 1990-talet för att den dåvarande regeringen ansåg att speciallärare innebar ett utpekande av studiesvaga elever. Speciallärare har nämligen specialpedagogisk kompetens som riktar sig direkt till enskilda elever med svårigheter. Istället infördes specialpedagogutbildningen som fokuserar på stöd till lärare och skolledning, som i sin tur skulle ge stöd åt elever med svårigheter.

Avvecklingen var ett misstag. Vi återinförde speciallärarutbildningen 2008 och gör nu en rejäl satsning för att få fler som hjälper de elever som behöver mest stöd.

Blockpolitik gynnar inte Skolan

Med skärpa och nyans skriver Helena von Schantz kring skolan. Eftersom jag näppeligen kan skriva detta bättre låter jag Er ta del av dessa kloka ord.

OBS Helena är tillfrågad och medverkar gärna som gästbloggare här. För att inte tynga föör mycket reducerar jag texten något.

För er som blir nyfikna på Helena finns hennes originalblogg här.

 Skolan är så uppenbart en fråga som både är underordnad den politiska tuppfäktningen och favoritföremål för den. Det gör mig frustrerad och bedrövad. Det sista vi behöver är fler bittra strider om skolan, det nästsista vi behöver är valtaktiska floskler om skolan.

Välstånd, demokrati, mänskliga rättigheter, tolerans, kultur– allt det hänger på god och likvärdig utbildning. Skolan är därför viktigare än all partipolitik och jag är beredd att hurra och strö rosor vem som än genomför kloka reformer och får våra barns framtid på rätt köl. Men jag tror inte att något parti eller någotdera blocket kan klara av det konststycket. Vi kan helt enkelt inte få ordning på skolan så länge det pågår en dragkamp om den. 

Här har vi en orsak till att jag retade upp mig på Tobés artikel om moderaternas ”forskningsbaserade skolpolitik”. Den bottnade varken i forskning eller i övertygelse, utan i politisk nödvändighet. Det är valår, skolan är den fråga som intresserar väljarna mest, M har behov av att både vrida ledartröjan av Jan Björklund och av att ta vind ur de socialdemokratiska seglen.  
 
Visst vill politiker gärna ha en bättre skola, men viktigast är att övertyga så många väljare som möjligt att rösta på det egna partiet. Därför en hophafsad artikel full av floskler från Tobé. Därför sågar Baylan Björklunds skolkommission trots att det var precis en sådan S från början efterlyste. Därför ägnar sig Fridolin åt vidlyftiga och populistiska löften snarare än åt dialog och sådant som verkligen kan få skolan på rätt köl. Jan Björklund då? Han föll i flera gropar när Pisa-resultaten först kom: ”Det vi ser nu är frukterna av S katastrofala flumskolpolitik, vi har gjort allt rätt, vänta bara tills atlantångaren får upp farten”. Men efter den första chocken tycker jag att han har skött sig väl. Självrannsakan och tal om delat ansvar har ersatt höttande pekfinger. De yviga gesterna och löftena har uteblivit. Jag gillar också att den svenska skolan ska utvärderas av en oberoende, opolitisk skolkommission. Blockpolitiken är i så hög grad en del av problemen med den svenska skolan att det är svårt att se en lösning så länge politiker deltar i analysen. Behovet av att rättfärdiga den egna politiken och skjuta det andra blockets politik i sank är helt enkelt för stort.
 
Varför har skolan blivit ett slagträ just i Sverige? Det ser ju faktiskt inte alls ut så i andra länder. Jag riskerar att låta tjatig här, men så här illa går det utan systematisk, oberoende mål- och resultatuppföljning. När det inte finns något facit är det lätt att slänga sig med floskler och ogrundade frälsningsläror och teorier.  Här har jag svårt att förstå alliansens agerande. Atlantångare i all ära, men hur svårt och tidskrävande hade det varit att dra igång med centralrättning av nationella prov?  Jag känner inte till något annat land som inte har en systematisk uppföljning av kunskapsresultaten. Lägger man till det att vi har en knivskarp konkurrens om elever där betyg och provresultat är lockbeten blir bristen på oberoende kontroll av kunskapsresultat närmast kriminellt oansvarig.
 
 Skolverket utredde den här möjligheten härom året och fann centralrättning vara en dyr och svåradministrerad reform. Det ter sig också absurt i mina ögon. Dubbelrättning prövar lärarnas bedömningsförmåga och innebär samtidigt kompetensutveckling i bedömning och rättssäkerhet för eleverna. Utan dubbelrättning är centralrättning en kännbar minskning av lärarnas arbetsbörda och därmed till gagn för undervisningskvaliteten. I Finland klarar man sig med studentexamen och de prov som ingår i de utvärderingar som ersätter våra skolinspektioner – men där har man å andra sidan alltid haft centralrättade prov, där finns inte konkurrens om elever och där har man dessutom fler vägar till universiteten – antagningsprov, studentbetyg och slutbetyg.
 
Ytterligare en orsak till politiseringen är att vi ersätter systematisk och fortlöpande skolutveckling, dvs små försiktiga steg som fortlöpande utvärderas, med jättekliv ut i det okända – gärna åt många håll samtidigt och i allmänhet utan att fråga efter resultaten. Varför en helt ny läroplan med pompa och ståt vartannat decennium? Det vettiga vore väl att fortlöpande göra mindre justeringar i dialog med ämnesföreningar, andra konstellationer av berörda lärare och universitetsinstitutioner. På så vis skulle man både hålla läroplanen aktuell, levande, känd och förankrad. Varför i ett slag införa den mest långtgående friskolereformen i världen istället för en stegvis reform med möjlighet att utvärdera och justera vid varje steg? En extrem decentralisering istället för en försiktig övergång från statligt ansvar till ett övervägande kommunalt sådant?
 
En orsak är att mellanmjölkens och ordet lagoms förlovade land har ett sjukligt behov av att utmärka sig, vara annorlunda. Vi ska helst vara först, bäst och vackrast och har svårt att förhålla sig till andra länder som jämlikar. Fortfarande idag heter det att vi ska ha världens bästa skola. En flera decennier gammal målsättning som har varit ungefär lika framgångsrik som USA:s krig mot narkotikan.
 
Men det viktigaste skälet är blockpolitiken. Halva folket ska med jämna mellanrum köra över den andra halvan. Istället för kompromisser och breda överenskommelser har man i båda blocken valt att veva atlantångaren så långt åt vänster respektive höger man mäktat med under sin tid vid makten.  Ur det perspektivet har vi inte mycket att förebrå Jan Björklund. De dumheter vi lider av är tidigare regeringars arv. Problemet med de nuvarande skolreformerna är inte att de är felaktiga utan att de är otillräckliga. De ter sig närmast som en kombination av att bota benbrott med plåster och att stänga stalldörren när hästen redan har rymt.  Huvudmännen följde inte de förra styrdokumenten och de följer inte de nuvarande. Det lönade sig inte för lärare att göra rätt förr och det lönar sig heller inte nu. Elever får fortfarande betala priset för ett korkat skolval själva. Någon garanti för att man undervisats av behöriga lärare, har täckning för sina betyg, har fått den undervisning man har rätt till erbjuds inte. Jag och min lärarmake har låtit våra barn välja endast mellan kommunala skolor och har ändå andats ut först när våra barn lyckats på universitetet – dvs när vi har fått facit på att det fanns täckning för deras betyg. När jag bodde i Finland trodde jag att det var så bara i utvecklingsländer.
 
Istället för att detaljstyra med inspektion, dokumentation och en uppsjö nationella prov lärarna rättar bäst de kan, vill och gitter borde staten målstyra med systematisk uppföljning och rätt incitament. Studentexamen, centralrättade nationella prov, statliga elev- och lärarutvärderingar och kontroll av faktisk trygghet, hellre än kontroll av likabehandlingsplaner.
Som lärare behöver jag inte vänta på att tillräcklig tid har passerat för att veta om dagens reformer är tillräckliga. Det lönar sig fortfarande inte att sätta undervisning före dokumentation, att sätta rättvisande betyg, att ta ansvar för sin egen utbildning eller fortbildning, att ingripa mot mobbning och trakasserier eller att hjälpa och stötta sina kollegor. Incitamenten leder fel, målstyrning saknas, huvudmännen maskar och de politiska blocken … deras företrädare och ledare käbblar vidare.
 

 

Det man kan begära av de politiker som debatterar skola är att de har fokus på skolan – inte på partiet, spinndoktorerna och statistikbyråerna. Att de talar om skolan när de har något att säga, inte när det är valtaktiskt lämpligt att göra det. Att de säger vad de tycker, tror och vill – inte det som är taktiskt, väljarfriande eller ägnat att få ett annat parti att framstå i dålig dager. Att de samarbetar och försöker hitta breda överenskommelser. Att de inte snor idéer av varandra utan talar om när de tycker att ett annat parti har en poäng – även om det är ett parti från andra sidan stängslet. Då kan vi långsamt börja röra oss mot en bättre skola. Då kan kanske vartefter våra elever bli vinnarna – snarare än det ena eller andra blocket. 

Media: Expressen: Anna Dahlbergs ”Sverige i en ding, ding värld”,  S:Skolpolitik bortom förnuft och känsla - även den i Expressen, Repliken: Sluta hyckla, S och M:s skolpolitik är lika, ”

S lämnar ungdomar i sticket

Ungdomar, utbildning och arbete är ständigt föremål för debatt inte minst i valtider.
Ofta är de politiska förslagen förvillande lika och ibland finns det tydliga skillnader.
Låt oss betrakta skillnaderna och låt oss fokusera på de ungdomar som idag står allra längst från arbetsmarknaden.
Socialdemokraterna för nu fram obligatorisk sommarskola, obligatoriskt gymnasium, alla gymnasielever ska ha högskolebehörighet, hälften av alla gymnasister ska studera på högskola, kraven på att öka antalet högskoleplatser fortsätter och som toppnummer vill de införa en garanti för ungdomar att inom 90 dagar få jobb, utbildning eller praktik.

Jag då..

Vilka effekter har och får dessa initiativ?
Sverige har sedan 2005 fått 400 000 nya högskoleutbildade och många gör nu vågen för detta.
Problemet är att antalet högkvalificerade jobb inte har ökat i samma utsträckning vilket skulle vara önskvärt för alla dessa nya högskoleutbildade och också för de som inte, av olika skäl, utbildat sig på högskolan.
Effekterna av detta blir att högskoleutbildade får de flesta jobben och i vissa fall är de överkvalificerade. Detta innebär att de icke högskoleutbildade kommer ännu längre från arbetsmarknaden och ett jobb.
Socialdemokratisk politik innebär smärtsamt nog att det blir kontraproduktivt och de som mest skulle behöva deras stöd blir svikna och lurade. Den gravaste överdriften är väl den att staten ska garantera jobb inom 90 dagar. Det är knappast denna uppgift staten ska eller kan ha. Än mer anmärkningsvärt blir det i ljuset av löftet om att minska resurserna till statliga verk med 10 miljarder till förfång för alla de akademiker S vill producera.
Vad är då alternativen?
Offentlig verksamhet och näringslivet kan naturligtvis öka efterfrågan på högutbildade genom att förändra inriktningar och arbetsinnehåll.  Det räcker troligen ändå inte om alltfler överutbildar sig.
En något större respekt för ungdomars samlade kompetens och en nedtoning av akademiska poäng skulle gynna alla de ungdomar som idag står längst från en arbetsmarknad.
Med respekt för alla de som inte inordnar sig i strama mallar med obligatorium och tvång men som har andra strävanden och färdigheter som också behövs i samhället är det klokt och insiktsfullt att fullfölja Folkpartiets och Alliansens inriktningar.
Gymnasiereformen bör fullföljas med sina tre inriktningar mot högre studier, yrkesförberedande och ren lärlingsutbildning med ett aktivt medverkande från arbetslivet. Goda föredömen finns ute i Europa.
En fortsatt satsning på lärlingssystemet och en ordentlig satsning på yrkesintroduktion borde fler inse vara den väg vi framöver behöver gå för att få med fler ungdomar till egen försörjning.
Jan-Olof Petersson

Kunskap Läsa Färdighet

Är nog lika frustande ilsken som Martin Ingvar.

Swedish Brain researcher Martin Ingvar at the ...

Swedish Brain researcher Martin Ingvar at the Göteborg Book Fair 2010 (Photo credit: Wikipedia)

Vad var det han sa?  Att läsa och förstå är en Färdighet som man förvärvar genom träna, träna o träna. Felet är inte kommunalisering, fritt skolval, elevens val, bristande ekonomiska resurser eller något av alla de fel som dykt upp sedan PISA-rapporten kom.  Jag studerar kring hjärnans funktioner och har, bland annat, Martin Ingvar och fader David Ingvar som förebilder.

”De pedagoger och politiker som var trötta på korvstoppningsskolan lanserade på 1980-talet nya helt ovetenskapliga pedagogiska metoder, där man missade en så enkel sak som skillnaden på kunskaper och färdigheter.
– Kunskaper, det hade de helt rätt i, behöver man kanske inte belasta hjärnan med i samma utsträckning längre, vi kan söka på nätet och slå upp i Wikipedia. Men färdigheten att lära sig läsa och skriva, den går inte att få utan att traggla.”

”På samma gång blev det mer eller mindre förbjudet att mäta barnens kunskaper, ännu ett misstag, enligt Martin Ingvar. Om man inte mäter läsförmågan vet man inte var barnen står och då kan man inte heller ge dem rätt hjälp.
– Dessutom ökar inlärningen om barnet ser att det utvecklas. Då var du här, men se – nu är du här framme.”

Det finns skolor som tagit till sig av de nya rönen, som använder vetenskapligt belagd pedagogik, som Bornholmsmodellen, eller har experimenterat fram egna fungerande metoder. Skolor som har närmare 100 procent läskunnighet bland sina elever.

För 10 TIO år 2003 sedan lämnade jag in två Motioner som rörde detta. En handlade om LUS Läsutvecklingsschema som ett verktyg att följa upp Läsinlärningen en annan handlade om att ge mer stöd till elever i åk 3 och 4 samt extra stöd till invandrarungdomar i svenska.

Svar från S ”Vi ska inte ha mer kontroller, prov och tester”

Dock finns det hopp framöver hoppas jag!