Ett Gymnasium för alla

Många anser att politiken trängs i mitten och att det inte finns några märkbara skillnader. Inte minst anses detta gälla ungdomar, utbildning och arbete. Detta inlägg visar att det finns en hel del skillnader om förslagen analyseras lite mer noggrant.

Under rubriken ”Alla ska klara gymnasiet” argumenterar bl.a. Ibrahim Baylan för ett obligatoriskt gymnasium i sann kollektivistisk anda.

Att alla ungdomar ska klara gymnasiet kan vi nog alla skriva under och ha som ambition. Vägen till examen skiljer sig dock avsevärt mellan de socialdemokratiska förslagen och Alliansens redan genomförda gymnasiereform. Låt oss syna rådande gymnasieskola och S motförslag

Alliansen har reformerat gymnasieskolan med tre olika inriktningar som mer tar hänsyn till ungdomars förutsättningar och intressen. Ett högskoleförberedande program, ett yrkesprogram och ett program innebärande att ungdomar kan få en lärlingsutbildning i samverkan med företag. Till detta kan läggas ytterligare en väg in genom Yrkesintroduktion. Ungdomarna har således flera vägar in till utbildningar och har alla möjligheter att också få högskolebehörighet. Högst troligt passar dessa program mer arbetslivets behov och framförallt i dessa tider när allt fler klagar på bristande matchning. När vi propagerade för ”Krav är att bry sig” fick vi epitetet Batongpolitik. Med S kollektiva plikt och tvång ter sig detta omnämnande som en vårvind.

Mot detta står Socialdemokraternas gymnasieskola som ska vara obligatorisk och bara innehålla en inriktning nämligen att alla elever ska läsa i den enda inriktningen högskoleförberedande.

Socialdemokraterna driver detta trots att avhoppen från gymnasiet är stort med uppemot 30% av eleverna som  inte fullföljer sin gymnasieutbildning. Avhoppen lär inte minska med denna ensidiga envetenhet att behålla endast en inriktning. Skulle däremot avhoppen fortsätta kommer ungdomarna att straffas genom indragna studiemedel. S driver detta trots att högskolor och universitet alltmer tvingas inleda sina utbildningar med preparandkurser eftersom baskunskaper från gymnasiet ofta saknas hos studenterna och trots att närmare en halv miljon akademiker konkurerar om ett betydligt mindre antal akademikerjobb.

Jag och Folkpartiet tror inte på obligatorium, tvång och sanktioner gentemot våra ungdomar. Vi inser och tror på att individer är olika och att samhället kräver olikhet inte likformighet för att utvecklas.

Syndabockar eller Reformister

Skoldebatten rullar på och ibland haglar anfallen som värsta huggsexor! Det som förvånar mig mest är att de gamla socialistiska tankarna vinner gehör hos en allmänhet som troligen inte har bakgrunden klar för sig. Rubriken i detta inlägg är Syndabockar eller Reformister. Läsaren och väljaren får naturligtvis själv välja om det är fruktbart att rota i historian eller om det är mer intressant att blicka framåt. Själv befinner jag mig mittemellan det som varit, det som just nu pågår i Karlskrona med många insatser syftande till en mycket bättre skola och genomförandet fullt ut av de reformer Alliansregeringen sjösatt för bara några år sedan. Jag vill ändå inte undanhålla er ett inlägg från Professor Inger Enkvist publicerad i SVD den 8 maj. Några ”citat” tas med här med (kommentarer) av mig. Den vetgirige läser naturligtvis länken.  stock-illustration-18454403-both-sides-showing-ok-hand-sign

”Den som känner till svensk skolhistoria häpnar över debatten om vems fel de dåliga PISA-resultaten är. Oppositionen börjar gärna sin historieskrivning 2006 för att skylla allt på utbildningsministern eller backar möjligen till 1990 för att kunna framställa de båda politiska blocken som lika ansvariga.(Oppositionen glömmer alltid redovisa att reformerna trädde i kraft 2011 o 2012) Alla bortser helt från historien före 1990.

1962 beslutades om att införa en sammanhållen och examensfri grundskola. Oavsett elevernas ambitionsnivå ska alla gå i samma klass. När studentexamen avskaffas 1964 är detta en rimlig följd av att man tidigare har avskaffat alla specifika krav på eleverna fram till sexton års ålder. (Möjligen härstammar uttrycket ”Flumskola” från denna period)

1969 tas en läroplan för grundskolan där utbildningsminister Olof Palme skärper inriktningen mot att svensk skola ska ha sociala mål mer än kunskapsmål. Också elever med olika typer av uppförande- och inlärningsproblem ska tas omhand ”inom klassens ram”, som det nya mantrat lyder. Praktisk yrkesorientering och fritt valt arbete görs obligatoriskt och ges värdefull schematid. Ingvar Carlsson och Lena Hjelm-Wallén förstärker sedan den här inriktningen. Ändå står det klart redan på 1970-talet att idén med individualisering inom klassens ram inte fungerar, och det rapporteras att oron i klasserna ökar markant. Läraryrket börjar minska i attraktivitet.

 1987 tas beslutet om en reform av grundskollärarutbildningen. Tidigarelärare, också kallade 1–7-lärare, ska välja mellan svenska/samhällsvetenskap och matematik/naturvetenskap. Nästan alla väljer svenska/samhällsvetenskap. Eftersom eleverna ändå måste få undervisning i matematik och naturvetenskap ges denna i fortsättningen inte sällan av lärare som i sin egen utbildning direkt valt bort dessa ämnen.

Är det förvånande att elevernas kunskaper har sjunkit? Dagens reformer har börjat göra upp med den tidigare inriktningen, men fler förändringar behövs. Vi har som bekant allvarliga problem på både elev- och lärarnivå. (Intagning till lärarhögskolorna bör skärpas ännu mer, löneökningar för lärare ska fortsätta med precisa kriterier och föräldrar behöver ta sin del i en allmän attitydförändring till skola och utbildning i Sverige)

Hur ska man tolka att opinionsundersökningar nu tillskriver socialdemokraterna hög trovärdighet när det gäller skolpolitiken? Kanske de flesta tillfrågade inte vet vad som hänt tidigare och inte orkar sätta sig in i frågan? För partistrategerna är fältet därför öppet att framställa situationen på ett för dem fördelaktigt sätt. En viktig samhällsfråga har blivit valtaktik.

Inger Enkvist är professor i spanska.”

Lärlingsutbildning kan ge jobb

Det nybildade Karlskronapartiet är oroliga för Karlskronas Näringslivspolitik. Partiets talesmän kritiserar att kommunens uppdragsutbildning läggs ner. Uppenbarligen är inte det nya partiet så framtidsorienterat eller har nya tankar kring hur fler jobb kan skapas och hur en kommun kan skapa förutsättningar för detta. Inte heller verkar talesmännen känna till innehållet i vår gymnasiereform. Den gamla tanken lever kvar  att det offentliga ensidigt ska leverera rätt utbildad arbetskraft. För mig och Folkpartiet är det tydligt att en professionell yrkesutbildning genomförs bäst där produktionen finns, nämligen i näringslivet. Därför driver vi att lärlingsutbildning är ett av det bästa sätten att få fram duktiga yrkesmänniskor. För er och andras information kan jag meddela att i Karlskrona kommun söker nu upp mot 50 ungdomar just denna utbildning, vilket är rekord. Upplägget är att genomföra teoretiska studier i gymnasiet och praktisk utbildning ute i industrin. För varje elev får mottagande företag en ansenlig summa i ersättning. Det kan aldrig vara samhällsekonomiskt rimligt att en kommun ska bygga upp anläggningar som redan finns hos företagen. I vår kommun har redan ABB och Karlskronavarvet gått före och tar föredömligt sitt ansvar i yrkesutbildningen. För mig och Folkpartiet är det nu viktigt att alla krafter samverkar i det mycket viktiga jobbet med att få ungdomar i arbete. Här kan lärlingsutbildning vara ett mycket gott exempel vilket jag hoppas även Karlskronapartiets talesmän håller med om.

Om vi inte vet vart vi ska är det ingen idé att skynda sig

Kanske några känner igen rubriken? Nalle Puh har i många år, genom sin far Alan Alexander Milne, haft sina egensinniga tankar om livets alla kringvägar och irrfärder. Ibland har jag själv stött på Nalle Puh och funnit förtröstan i många av hans tankar. Mitt uppe i en valrörelse och med skolan högt på dagordningen

kommer jag att tänka på Puh.Jag funderar också på dessa ord som möjligen blir än mer relevant om än i motsats till rubriken ”Det bästa är att veta vad man letar efter innan man början leta efter det.”  Varför dyker just dessa tankar och Puhförnuftiga ord upp just nu undrar ni säkert?  Som Folkpartist och med skolfrågorna som huvudfråga är jag mycket nöjd och stolt över att min partiledare Jan Björklund, tillika Utbildningsminister har tillsatt ett UtbildningsVetenskapligt råd bestående av ett antal forskare med ett brett samlat kunnande. De flesta områden från nationalekonomi via etnologi till pedagogik finns representerade och mina förhoppningar på det samråd som ska ske gentemot regeringen i skolfrågorna är mycket höga. Av en tillfällighet har jag redan tagit upp en av de ingående i rådet hjärnforskaren Martin Ingvar och hans tankar kring Kunskap och Färdighet. Till min stora förtjusning hittar jag också ett spännande inlägg från Jonas Frykman, professor i etnologi, som också ingår i det Utbildningsvetenskapliga rådet. Frykman intervjuas  i Lärarnas tidning! och rubriken lyder ”Skolan har blivit ett terapeutiskt rum”. Den nyfiken läsaren klickar naturligtvis på denna länk och upptäcker ett antal mycket spännande tankar från professorn. Låt mig ändå ta med en av dessa tankar: ”Under 1960-talet började man säga att skolan skulle vara mer fostrande. Genom att göra skolan till ett andra hem skulle vi kompensera för att alla inte har en bra familj. Tanken är så vacker att man blir tårfylld, men vägen till helvetet är som bekant kantad av goda intentioner. Och med de allra bästa intentionerna sköt beslutsfattarna sig själva i foten. Skolan kan inte ta ett föräldraansvar ­eller fostra goda samhällsmedborgare. Vem bestämmer vad det är förresten? Förr skulle eleverna bli Något, nu ska de i stället bli Någon. Egenskaper står i fokus snarare än kunskaper, samtidigt som skolan säger till eleverna att de duger som de är.”

Oändligt mycket finns att säga om dessa tankar, vilka jag i stora stycken delar.

Vad tycker du?

Förstatliga statligt styresansvar

Ibland kollar jag in Politometern nyfiken på vad andra har för åsikter i vårt Vårfagra land. Döm om min förtjusning när jag får upp detta inlägg från en tankefrände i Uppsala. Blir befriad över att jag trots allt inte är ensam om min tankar utan delar dem med i alla fall en annan person. Så här skriver Harald Nordlund Socialliberal. Ordvalen är inte mina men andemeningen stämmer med mina funderingar som ännu inte blivit besvarade.
”Förstatliga skolan, förstatliga sjukvården, förstatliga omsorgen om äldre. Det här är krav som ställs från regeringspartier. Jag har upprepade gånger ställt frågor till olika personer. Jag har frågat vad förstatligande innebär, enär staten har ett styrande ansvar redan. Jag har frågat varför man inte också ska förstatliga all annan kommunal verksamhet. Vid inget tillfälle har jag fått svar. Nog borde man kunna berätta för mig, som inte förstår vikten i kraven, varför staten blir bättre på att klara något man inte klarar i dag om man får även driftansvaret. Så snart jag får ett logiskt svar kommer jag att backa upp förslagen. Men det kommer inga svar. Så länge detta gäller kommer jag se förslagen som ett sätt att slippa ta ställning i svåra frågor. Man skjuter lösningen till någon annan och till en framtid. Man tar inte sitt ansvar. Det är inte bara beklagligt, det är uselt att inte ta debatten”
 

 

Släpp Lärarna loss det är VÅR!

Denna dagen har gett mig så mycket energi och så mycket positivt att jag inte kan låta bli dela med mig,  Inte nog med att vi fått ljusare tider genom Sommartid och lite varmare efterhand. Dessutom ser jag till min stora förtjusning ett ljus i det grå genom denna fantastiska lärare : ”Idag satt jag på ett utvecklingssamtal med en mamma och hennes dotter. Mamman lägger handen på sitt hjärta och säger ”Varje dag jag tackar Gud för att min dotter har dig som lärare”! WOW! På hur många arbetsplatser hör man sådana fantastiska ord? När man arbetar med människor sker det fantastiska möten. När man arbetar tillsammans med barn och unga vuxna så är dessa möten magiska!Det är dax nu. Dax att vi kliver fram. Vi är alldeles för många. Alla vi Anonyma Lärare som inte riktigt vågar oss ut. Inte vågar visa. Att vi faktiskt finns. Att vi faktiskt brinner för vårat jobb. Att vi har gjort ett aktivt val, vi har valt det bästa yrke man kan ha! Vi har valt att vara med och påverka framtiden.”

Tack för dessa ord Lotta!

Svarspråk om Skolans utveckling

Debatten rullar vidare kring skolfrågorna och alltfler har synpunkter. Ibland dristar sig någon ledarredaktör att ha synpunkter och ställa frågor. Så här ser en av dessa redaktörer på Skolan med rubriken ”Dags för klarspråk” och avslutar med den utmanande frågan ”Vilken politiker vågar ta upp den debatten”  Så vad skriver redaktören ?  några citat     ” Det handlar istället om hela det svenska samhällets inställning till studier. För det första: Under många årtionden har studier och flit givit alldeles för lite tillbaka i livet. Det har varit en traditionell socialdemokratisk politisk jämlikhetsmålsättning i Sverige. Ett mycket uttalat budskap som knappast har kunnat missas.För det andra: Synen på utbildningsväsendet. Kommunaliseringsreformerna framtonar mer och mer som en katastrof – ett överlämnande av skolan till en huvudman som inte visste vad den sysslade med. Resultatet blev en betoning på skolan som social institution snarare än läroinstitution. Sverige vill så gärna jämföra sig med länder som Japan och Korea. Vi suktar efter de platserna i tabellen. Eller bara efter att få vara som Finland. Men sanningen är – att hamna där kräver insatser.”    Orden är valda av redaktören och jag måste dessvärre informera om att den socialistiska grenen av politik än idag till viss del lever kvar i tanken på att skolan ska vara en social institution genom förslag som  öppna fler öppna förskolor, inför fri frukost i skolan och efterskänk avgiften för förskola för de som har bekymmer att betala. Inget ont i detta och det berör mitt socialliberala hjärta ordentligt.  Meeen  är dessa förslag de viktigaste i en skola med ambitioner? Nja , När jag går emot och tycker annorlunda har det till och med hänt att oppositionen lämnar sammanträdet.

Mitt engagemang i denna fråga tillåter mig inte att vara tyst och avvaktande utan jag ger en kommentar till denna utmaning och dessa förslag.  För mig ”kokar” detta ner till lärandesituationerna, observera pluralis, där början är lärarnas förmedlingsrelation till eleverna. Så därför driver jag höga krav på intagning till lärarhögskolor, kontinuerlig kompetensutveckling för lärare och självklart enligt min tes det ska löna sig att utbilda sig ordentliga löner. Låt mig slutligen informera: I Karlskrona kommun höjer vi lönerna för lärarna, driver vi kompetensutveckling för personalen, utvecklar vi det ”kollegiala lärandet” och antalet godkända elever ökar. Detta fortsätter jag gärna med de kommande mandatperioderna.

Några fler svar från andra politiker har jag ännu inte uppmärksammat.  Kanske det visar sig så småningom och kanske kan det också så småningom bli en bred samförståndslösning i skolfrågorna?